Många av dagens största skådespelare får mycket cred för att de kan gestalta udda karaktärer med alla möjliga slags handikapp. Jag har tappat räkningen över antalet gånger som Sean Penn har blivit Oscarsnominerad för att han spelar någon slags vaktmästare med en allvarlig hjärnskada, som längtar efter kärlek och bekräftelse.
Jag är av den bestämda åsikten att det är mycket svårare att gestalta en helt vanlig människa, utan handikapp och åkommor. Ju närmre den egna personligheten man kommer, desto svårare blir det att agera trovärdigt.
Jag hade nästan givit upp hoppet om att få se en helt vanlig kille på film. Jag hade tittat igenom varenda fransk prettofilm jag kunde hitta, utan att bli tillfredställd. Det visade sig senare att lösningen fanns i den svenska filmindustrin. Närmare bestämt i vuxenfilmens magiska värld.
I klippet nedan ser vi en helt vanlig kille som råkar ut för ett jättevanligt problem. Killen spelas av skådespelaren Samson, och problemet han ställs inför är en förarglig P-bot. Aldrig tidigare i filmens historia har vi kommit närmre den vanliga människan. Han som är precis som du och jag. Och med en penis som liknar en rymdfärja.
Lägg märke till den närvaro och känsla som Samson visar upp. Sådant kan man inte träna sig till. Det är ett resultat av ren och skär talang.
måndag 3 augusti 2009
måndag 6 juli 2009
Tips till Ryan Air
Jag läste i dag att Ryan Air funderar på att bygga in ståplatser på sina flygplan. Det har även kommit fram förslag om att man ska ta betalt av folk som vill använda toaletten.
Medan andra samhällsdebattörer rasar och oroar sig för att folk som har det sämre ställt i framtiden måste stå upp och vara konstant bajsnödiga på väg till sin weekend i London, ser jag helt andra möjligheter för Ryan Air att utveckla sitt koncept. Varför inte införa vissa tortyrmoment på planet som man kan få betala för att slippa?
Man skulle kunna ha marsvin som biter folk i tårna, Smurfhits 4 –Smurfarna tolkar Markoolio- på högsta volym, håriga tyska män som snarkar och somnar mot din axel, tvinga folk att dricka juice ur Lasse Åbergs Musse Pigg-glas, eller varför inte stoppa in tandpetare under resenärernas naglar. Jag skulle lätt betala 200 spänn extra för att slippa ”tandpetare-under-naglarna-programmet”, utöver de 1900 spänn jag redan betalt extra för att få ta med min bok, min klocka och mitt könsorgan.
Medan andra samhällsdebattörer rasar och oroar sig för att folk som har det sämre ställt i framtiden måste stå upp och vara konstant bajsnödiga på väg till sin weekend i London, ser jag helt andra möjligheter för Ryan Air att utveckla sitt koncept. Varför inte införa vissa tortyrmoment på planet som man kan få betala för att slippa?
Man skulle kunna ha marsvin som biter folk i tårna, Smurfhits 4 –Smurfarna tolkar Markoolio- på högsta volym, håriga tyska män som snarkar och somnar mot din axel, tvinga folk att dricka juice ur Lasse Åbergs Musse Pigg-glas, eller varför inte stoppa in tandpetare under resenärernas naglar. Jag skulle lätt betala 200 spänn extra för att slippa ”tandpetare-under-naglarna-programmet”, utöver de 1900 spänn jag redan betalt extra för att få ta med min bok, min klocka och mitt könsorgan.
tisdag 16 juni 2009
Gammal-tant-i-kassan-Index
I förmiddags var jag på mataffären ”Matpressen” efter ett tandläkarbesök. Jag råkade då ut för något som blev grunden för en, i allra högsta grad, vetenskaplig undersökning.
När jag skulle betala hade Matpressen två kassor öppna. I den ena kön stod ett ungt par som höll på att storhandla inför en fest och hade en hel kundvagn full med godsaker. I den andra kön stod två gamla tanter. Den ena tanten hade ett typiskt ”gammal-tant-plåster” på högerhanden. Jag fick panik när jag såg dessa två köer och drabbades av extrem beslutsångest.
Men istället för att lägga mig ned på golvet och gråta okontrollerat, bestämde jag mig för att göra en empirisk studie av hur många vanliga kunder en gammal tant motsvarar i ren kötid.
I min studie gjorde jag antagandet att en fullastad kundvagn motsvarar ungefär fyra vanliga kunder.
Den första tanten hade ca 8-10 klassiska tantvaror. Kiwifrukt, ett litet paket Arlamjölk, Mentos, Bridgeblandning etc. Betalningsprocessen fortlöpte ganska smärtfritt fram till dess att hon började gräva i sin börs efter gamla mynt. I vanliga fall hade jag fått spel, men denna gång blev jag glad eftersom hon agerade precis som gamla tanter brukar göra i affären, och således blev min undersökning mer trovärdig. När den första tanten hade passerat hade ca 80 % av den fulla kundvagnen registrerats i den andra kassan.
När det var dags för den andra tanten, hon med plåstret, tog det otroligt mycket längre tid. Hon stod i cirka två minuter och tjafsade med den bittra kassörskan om en utgången rabattkupong. Återigen en klockren bekräftelse av tant-i-kassan-sterotypen. När den andra tanten hade betalat, och det var min tur att betala, hade paret med den fullastade vagnen varit ute ur butiken i två minuter.
Summan av kardemumman är alltså att två tanter motsvarar fem till sex vanliga kunder i en kassakö. Detta kan vara värt att tänka på när man står där och ska välja.
Jag tog mig friheten att ta fram ett eget tant-i-kassan-index.
Tant som står och letar mynt – 2,3 vanliga kunder
Tant som försöker använda utgången rabattkupong – 2,6 vanliga kunder
Tant som betalar med rabattkupong, men som har tagit fel vara och bråkar med kassören/kassörskan om detta i 6 minuter – 5 vanliga kunder
Tant som vill prata – 2 vanliga kunder
Tant från öststat – 1, 5 vanlig kund
Tant med betalkort som glömt kod – 3 vanliga kunder
Tant som ser sur ut – 2,3 vanliga kunder
Jag älskar gamla tanter och är inte sur på dem för att de tar längre tid på sig. Jag vill med denna studie sprida ett budskap och öka förståelse bland människor, som kanske kan leda till att tanter och folk lär sig leva i harmoni med varandra.
När jag skulle betala hade Matpressen två kassor öppna. I den ena kön stod ett ungt par som höll på att storhandla inför en fest och hade en hel kundvagn full med godsaker. I den andra kön stod två gamla tanter. Den ena tanten hade ett typiskt ”gammal-tant-plåster” på högerhanden. Jag fick panik när jag såg dessa två köer och drabbades av extrem beslutsångest.
Men istället för att lägga mig ned på golvet och gråta okontrollerat, bestämde jag mig för att göra en empirisk studie av hur många vanliga kunder en gammal tant motsvarar i ren kötid.
I min studie gjorde jag antagandet att en fullastad kundvagn motsvarar ungefär fyra vanliga kunder.
Den första tanten hade ca 8-10 klassiska tantvaror. Kiwifrukt, ett litet paket Arlamjölk, Mentos, Bridgeblandning etc. Betalningsprocessen fortlöpte ganska smärtfritt fram till dess att hon började gräva i sin börs efter gamla mynt. I vanliga fall hade jag fått spel, men denna gång blev jag glad eftersom hon agerade precis som gamla tanter brukar göra i affären, och således blev min undersökning mer trovärdig. När den första tanten hade passerat hade ca 80 % av den fulla kundvagnen registrerats i den andra kassan.
När det var dags för den andra tanten, hon med plåstret, tog det otroligt mycket längre tid. Hon stod i cirka två minuter och tjafsade med den bittra kassörskan om en utgången rabattkupong. Återigen en klockren bekräftelse av tant-i-kassan-sterotypen. När den andra tanten hade betalat, och det var min tur att betala, hade paret med den fullastade vagnen varit ute ur butiken i två minuter.
Summan av kardemumman är alltså att två tanter motsvarar fem till sex vanliga kunder i en kassakö. Detta kan vara värt att tänka på när man står där och ska välja.
Jag tog mig friheten att ta fram ett eget tant-i-kassan-index.
Tant som står och letar mynt – 2,3 vanliga kunder
Tant som försöker använda utgången rabattkupong – 2,6 vanliga kunder
Tant som betalar med rabattkupong, men som har tagit fel vara och bråkar med kassören/kassörskan om detta i 6 minuter – 5 vanliga kunder
Tant som vill prata – 2 vanliga kunder
Tant från öststat – 1, 5 vanlig kund
Tant med betalkort som glömt kod – 3 vanliga kunder
Tant som ser sur ut – 2,3 vanliga kunder
Jag älskar gamla tanter och är inte sur på dem för att de tar längre tid på sig. Jag vill med denna studie sprida ett budskap och öka förståelse bland människor, som kanske kan leda till att tanter och folk lär sig leva i harmoni med varandra.
onsdag 3 juni 2009
En uppmaning till Annika
När jag kom hem från jobbet en kväll i förra veckan satte jag på Tv4 och hamnade mitt i tv-programmet Lotto, med Annika Duckmark (hon som en gång i tiden vann Fröken Sverige och sedan trotsade all logik genom att gifta sig med Thomas Brolin). Annika Duckmark har varit programledare för Lotto i ganska många år nu om jag inte minns fel. När jag satt och tittade på hur Annika presenterade de små bollarna med siffror på, började jag fundera på om Annika verkligen är lycklig i det hon gör. Jag menar, Lotto är ju någonting som skänker glädje till en del människor, i alla fall de människor som vinner pengar, men jag undrar om Annika någonsin får någon uppskattning för det hon gör. Kommer producenterna någonsin fram till Annika efter en sändning och high-fivar henne och säger ”shit vad bra du sa ’boll nummer sju’ ikväll”? Fixar Thomas någonsin till en romantisk middag för henne när hon kommer hem från Lottodragningen och säger ”Gud Ankan jag har aldrig sett dig så glödhet som du var idag! Du gjorde lottospel till en enda lång orgasm för mig! Skål för oss!”
Vad är det egentligen som gör människor lyckliga på jobbet? De flesta brukar svara ”ansvar”, ”bekräftelse” eller ”personlig utveckling”.
Hur långt har Annika kommit sedan första dagen på Lotto? Har hon fått utökat ansvar? Får hon hjälpa till att tvätta bollarna mellan programmen? Får hon låna med sig bollarna hem ibland och visa upp för folk som vill se?
Jag skulle vilja uppmuntra Annika att söka ett nytt jobb. Är verkligen den tristess som Lotto onekligen måste innebära ett rimligt pris att betala för att vara i den yttersta kanten av vad vi kallar ”medievärlden”. Kom igen Annika. Du är bättre än så här. Gör något som gör dig lycklig på riktigt!
Vad är det egentligen som gör människor lyckliga på jobbet? De flesta brukar svara ”ansvar”, ”bekräftelse” eller ”personlig utveckling”.
Hur långt har Annika kommit sedan första dagen på Lotto? Har hon fått utökat ansvar? Får hon hjälpa till att tvätta bollarna mellan programmen? Får hon låna med sig bollarna hem ibland och visa upp för folk som vill se?
Jag skulle vilja uppmuntra Annika att söka ett nytt jobb. Är verkligen den tristess som Lotto onekligen måste innebära ett rimligt pris att betala för att vara i den yttersta kanten av vad vi kallar ”medievärlden”. Kom igen Annika. Du är bättre än så här. Gör något som gör dig lycklig på riktigt!
fredag 22 maj 2009
Ett brev till Toffifee
Jag råkade ut för tillfällig tristess under halvtimme på jobbet idag. Jag kom då på att jag skulle skriva ett klagomål till företaget Storck, som tillverkar godiset Toffifee. Jag undrar om de svarar..
Hej Toffifee
Mitt namn är Fredrik och jag har under en längre tid varit ganska nedstämd. Jag har försökt flera sätt att komma ur min svacka men ingenting har hjälpt. Allt har känts hopplöst. En dag för tre veckor sedan fick jag syn på er reklam på tv. Ni visade en härligt tyskproducerad video av delikatessen Toffifee. Familjen i reklamen verkade ha en trevlig stund och alla skrattade. I slutet av reklamen hördes en röst säga ”man har så kul med Toffifee!” För mig som har haft allt annat än kul på sistone kändes det som att få en vinstlott skickad till sig av en avlägsen släkting. Eftersom jag provat allt för att komma ur min depression och hittills inte lyckats, blev beskedet att det fanns en lösning, i form av små små chokladbitar med någon sorts nötter i, ett skäl till uppryckning. Nyheten i sig gjorde mig faktiskt gladare än jag varit på många år.
Dagen efter gick jag till närmsta Pressbyrå och inhandlade 10 paket Toffifee. Jag städade lägenheten och bjöd in två vänner till fest. När gästerna kom hälsade jag artigt och bad dem sitta ned. Jag ställde sedan fram tre askar Toffifee på bordet. Kvällen fortlöpte utan att något spektakulärt hände och en objektiv observatör skulle nog ha sagt att den inte var speciellt kul.
Min fråga till er är: hur kan ni marknadsföra er produkt som något som gör att människor har kul? Hur har ni kommit fram till detta? Hur kan något som enbart påverkar våra smaklökar överhuvudtaget ha någon koppling till hur kul vi har? Är det inte bättre att säga att den är god?
Tacksam för svar
En besviken kund
Hej Toffifee
Mitt namn är Fredrik och jag har under en längre tid varit ganska nedstämd. Jag har försökt flera sätt att komma ur min svacka men ingenting har hjälpt. Allt har känts hopplöst. En dag för tre veckor sedan fick jag syn på er reklam på tv. Ni visade en härligt tyskproducerad video av delikatessen Toffifee. Familjen i reklamen verkade ha en trevlig stund och alla skrattade. I slutet av reklamen hördes en röst säga ”man har så kul med Toffifee!” För mig som har haft allt annat än kul på sistone kändes det som att få en vinstlott skickad till sig av en avlägsen släkting. Eftersom jag provat allt för att komma ur min depression och hittills inte lyckats, blev beskedet att det fanns en lösning, i form av små små chokladbitar med någon sorts nötter i, ett skäl till uppryckning. Nyheten i sig gjorde mig faktiskt gladare än jag varit på många år.
Dagen efter gick jag till närmsta Pressbyrå och inhandlade 10 paket Toffifee. Jag städade lägenheten och bjöd in två vänner till fest. När gästerna kom hälsade jag artigt och bad dem sitta ned. Jag ställde sedan fram tre askar Toffifee på bordet. Kvällen fortlöpte utan att något spektakulärt hände och en objektiv observatör skulle nog ha sagt att den inte var speciellt kul.
Min fråga till er är: hur kan ni marknadsföra er produkt som något som gör att människor har kul? Hur har ni kommit fram till detta? Hur kan något som enbart påverkar våra smaklökar överhuvudtaget ha någon koppling till hur kul vi har? Är det inte bättre att säga att den är god?
Tacksam för svar
En besviken kund
onsdag 20 maj 2009
Lindas kärleksbarn
Igår kväll såg jag årets kanske viktigaste nyhet i Aftonbladet. Linda Rosing är gravid. Linda själv kommenterade nyheten på följande sätt ”vi väntar vårt första kärleksbarn”. Till Lindas försvar ska jag säga att det är mycket svårare att uppfatta ironi i text än i tal, så hon kan ha använt begreppet kärleksbarn på ett ironiskt sätt, men det som får mig att tvivla är det faktum att hon refererar till det stackars ofödda fostret som ”kärleksbarnet” flera gånger i texten.
Kärleksbarn är ett fruktansvärt ord som inte bör användas alls i det svenska språket, allra minst av Linda Rosing. Det är ungefär som att använda frasen ”Carpe Diem” och mena det. Kärleksbarn föds aldrig av föräldrar som använder ordet kärleksbarn, och dagen fångas aldrig av människor som säger att det viktigaste i livet är ”att fånga dagen”. Jag undrar om Linda kommer referera till lille Brandon, 4 år som gör round kicks på sina dagispolare, som sitt kärleksbarn. Kommer hon att säga ”kom hit nu mitt kärleksbarn!” till Brandon när han är 7 och står och skriker i en affär? Kommer hon att säga ”åh gud varför skaffade jag ett kärleksbarn för?!” när Brandon är 14 och för första gången har boffat tändargas?
Jag tycker straffet för att använda ordet kärleksbarn borde vara att alltid tvingas använda det när man pratar om sina barn, även när de är vuxna, alternativt att bli skjuten upprepade gånger med armborst. Det är bara att välja Linda!
Kärleksbarn är ett fruktansvärt ord som inte bör användas alls i det svenska språket, allra minst av Linda Rosing. Det är ungefär som att använda frasen ”Carpe Diem” och mena det. Kärleksbarn föds aldrig av föräldrar som använder ordet kärleksbarn, och dagen fångas aldrig av människor som säger att det viktigaste i livet är ”att fånga dagen”. Jag undrar om Linda kommer referera till lille Brandon, 4 år som gör round kicks på sina dagispolare, som sitt kärleksbarn. Kommer hon att säga ”kom hit nu mitt kärleksbarn!” till Brandon när han är 7 och står och skriker i en affär? Kommer hon att säga ”åh gud varför skaffade jag ett kärleksbarn för?!” när Brandon är 14 och för första gången har boffat tändargas?
Jag tycker straffet för att använda ordet kärleksbarn borde vara att alltid tvingas använda det när man pratar om sina barn, även när de är vuxna, alternativt att bli skjuten upprepade gånger med armborst. Det är bara att välja Linda!
fredag 10 april 2009
En bekännelse
När jag var elva år gammal var jag på Gröna lund med en kompis. Jag hade fått med mig lite fickpengar av mamma för att kunna köpa åkband, mat, lotter, skjuta luftgevär, etc. Jag känner nu, sjutton år senare, att det är dags att göra en bekännelse.
Åkbandet köpte jag, maten likaså. Men alla de andra pengarna spenderade jag på en enda sak.
I huset med spelautomater fanns en sådan där klo som man styr, och sen förhoppningsvis plockar upp saker med. Det kunde vara allt från billiga klockor till läderhalsband med hajtänder.
Jag gick fram till ”klomaskinen” och granskade innehållet. Vid första anblick verkade den bara innehålla skit. Men så fick jag syn på den. Kortleken. Och det var inte vilken korlek som helst. Det var en sådan kortlek som hade nakna tjejer på alla kort. Än idag tycker jag att detta kan vara den bästa sak som någonsin uppfunnits. Ungefär i samma klass som skiftnyckeln och soda streamern.
Allt annat i världen blev oviktigt i samma sekund som jag fick syn på den där magnifika porrkortleken. Jag stoppade i det första myntet och började med en neurokirurgs precision styra den enorma klon mot syndens mittpunkt.
Mitt första försök misslyckade precis. Liksom det andra. Och det tredje. 120 kronor senare stod jag där, tomhänt, med värre prepubertal kåthet än jag någonsin hade upplevt när jag läst Kropp & Knopp-spalten i KamratPosten. Vem fan tillverkade dessa maskiner egentligen? Skulle man inte få betalt för sin envishet?
Många kanske tänker: varför i helvete gick han inte in på första närmsta Pressbyrå och köpte en blaska från ”För honom” avdelningen? Det är lätt att säga i tider som dessa, där allt smaskigt finns ett googlesök bort. Jag kunde helt enkelt inte gå igenom förnedringen att gå in i en kiosk och nekas av en flinande gubbe som med all säkerhet skulle rekommenderat 91an eller Min Ponny istället till den sexuellt frustrerade 11-åringen. Möjligheten att slippa skammen och samtidigt komma över 52 nakna gudinnor var lätt värt 120 spänn. Tur att mamma inte gav mig 1000 kronor för de hade med all säkerhet gått åt också.
Åkbandet köpte jag, maten likaså. Men alla de andra pengarna spenderade jag på en enda sak.
I huset med spelautomater fanns en sådan där klo som man styr, och sen förhoppningsvis plockar upp saker med. Det kunde vara allt från billiga klockor till läderhalsband med hajtänder.
Jag gick fram till ”klomaskinen” och granskade innehållet. Vid första anblick verkade den bara innehålla skit. Men så fick jag syn på den. Kortleken. Och det var inte vilken korlek som helst. Det var en sådan kortlek som hade nakna tjejer på alla kort. Än idag tycker jag att detta kan vara den bästa sak som någonsin uppfunnits. Ungefär i samma klass som skiftnyckeln och soda streamern.
Allt annat i världen blev oviktigt i samma sekund som jag fick syn på den där magnifika porrkortleken. Jag stoppade i det första myntet och började med en neurokirurgs precision styra den enorma klon mot syndens mittpunkt.
Mitt första försök misslyckade precis. Liksom det andra. Och det tredje. 120 kronor senare stod jag där, tomhänt, med värre prepubertal kåthet än jag någonsin hade upplevt när jag läst Kropp & Knopp-spalten i KamratPosten. Vem fan tillverkade dessa maskiner egentligen? Skulle man inte få betalt för sin envishet?
Många kanske tänker: varför i helvete gick han inte in på första närmsta Pressbyrå och köpte en blaska från ”För honom” avdelningen? Det är lätt att säga i tider som dessa, där allt smaskigt finns ett googlesök bort. Jag kunde helt enkelt inte gå igenom förnedringen att gå in i en kiosk och nekas av en flinande gubbe som med all säkerhet skulle rekommenderat 91an eller Min Ponny istället till den sexuellt frustrerade 11-åringen. Möjligheten att slippa skammen och samtidigt komma över 52 nakna gudinnor var lätt värt 120 spänn. Tur att mamma inte gav mig 1000 kronor för de hade med all säkerhet gått åt också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
